K A T T I E S

Va hände? Hur blev jag så sårbar, så förvirrad, så rädd?.. Jag hatar när jag är klumpig å säger saker jag inte borde, eller gör något helt fel. Eller när jag skyller allt på mig själv, gör allt till att de är mitt fel. Jag vet inte varför det känns så jobbigt å tar så hårt på mig.. Kanske för jag träffat en väldigt speciell, fin människa som jag är otroligt rädd att han ska såra eller göra mig illa, ja jag är livrädd.. Jag önskar att jag inte var de, men jag är. Jag önskar han kunde förstå, att de som hänt mig har tagit väldigt hårt på mig. jag behöver någon som kan övertyga mig om att dom finns där, att dom inte kommer såra mig. Kärlek för mig är något stort & väldigt starkt, de tar lång tid å bygga upp något, de tar lång tid innan man kan känna att de är äkta, man måste offra & ge, man delar ett liv med någon annan & får inte ta något förgivet. För många är kärlek bara något roligt eller gulligt, för mig är de något som är svårt å hitta, svårt å hitta en person man kan bygga något sånt med. De är inte bara å hitta en kille å tänka "åh, kärlek" för så är de ju faktist inte. Man måste passa ihop, man måste kunna lita på varandra, man måste LÄRA KÄNNA VARANDRA *en viktig sak*.. Ja jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om de, men grejen är de att jag har väl inte funnit kärleken, jag har träffat en person som jag vill lära känna, som jag kanske en dag kan bygga något med, men de kanske inte blir så heller, de gäller ju bara att vänta å se, inte vara för stressad osv. Men de är de som är så svårt för mig, att kunna lita på att någon vill lära känna mig, kanske ge mig allt dom har *av hjärtat*, få mig å må bra. Jag måste bara släppa dom där tankarna å bara njuta av vardagen, njuta av att lära känna någon utan att bli livrädd i första sekund av att den personen kan såra mig. Aja nu ska jag sluta skriva om massa som ni säkert tycker låter helt idiotiskt!:-p hehe.. jo ja!